Skall en kristen tatuera sig?

I USA idag tatuerar sig runt en fjärdedel av alla vuxna. Det blir mer och mer vanligt även i Sverige och många kristna tror jag ställer sig frågan om man skall ha en tatuering eller inte?

Frågan är då skall en kristen ha en tatuering ja eller nej?

För min del är ett nej och jag skall ge flera anledningar varför.

  1. Tatueringens mörka sida

Tatueringar har funnits i flera tusen år. Inte själva namnet men själva principen, att inrista märken i kroppen. Det har alltid också genom hela denna tiden också alltid varit förknippat med avgudadyrkan och används till det syftet. Detta över hela världen. I vår tid finns Maori folket som håller till på Filippinerna, Nya Zeeland och de områderna i sydostasien. De är huvudjägare och tillber demoner. Detta folk brukar tatuera in bilder på sina demoner över hela kroppen samt i ansiktet för att försöka bli accepterade av dessa demoner. 1991 i alperna i Europa fann man en kropp som kallas ”alp ismannen” den är 5000 år gammal och den äldsta mummien man har hittat. På hans kropp fanns tatueringar och det var en symbol som man tror användes av shamaner.

Folket som bodde på Hawaii för länge sedan brukade tatuera in bilder på sina egna gudar på sin kropp. I det gamla kinesiska och japanesiska riket så tatuerade man sig för att hålla borta de onda andarna.  Ursprungliga amerikaner brukade tatuera sig för att stilla gudarnas vrede emot dem. I det babyloniska riket brukade Baal dyrkarna tatuera sig i handen för att mottaga kraft från Baal. I Indien brukade de prostituerade tatuera sig för att se ut som de olika gudarna de tillbad.

Afrikanerna hade för mörk hud för att kunna tatuera sig istället gjorde man inristningar i kroppen man brukar även använda piercingar i munnen eller olika saker man sätter in i läppen.

Allt genom historien handlade om avgudadyrkan eller synd av något slag och gör så än i dag bland vissa stamfolk på jorden.

  1. Bibelns undervisning

Det är därför som Gud förbjöd Israels barn i bibeln att ”tatuera sig” Ni ska inte rista märken på er kropp för någon död och inte heller bränna in skrivtecken på er. Jag är Herren. ”(3 Mos 19:28). Det var ett kall till att vara annorlunda, till att vara helig, till att vara ett separerat folk som inte tog efter de andra folken runt omkring dem. De skulle inte vara associerade med hedningarna. De skulle inte rista in märken i kroppen inför de döda vilket hedningarna gjorde och inte heller bränna in texter i sin hud. Samma sak var det i vers 27. De skulle inte ta efter deras hårfrisyr och hur deras skägg såg ut. Detta är även en princip för vår tid att heliga. Man kan inte peka på denna vers för att ta bort vers 28 för även i vår tid har skriften gett oss en dress code när det gäller frisyrer. Visst man kan inte ta vers 28 ordgrant i vår tid för den gällde för judarna men principen står kvar. Mannen skall inte ha långt hår säger Paulus (1 kor 11). Vi skall alltså inte ta efter världen, där en del män har tuppkammar, långt hår och ringar i öronen. Det är ett kall till helighet.

Vidare är vi den helige andens tempel ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? ” (1 kor 6:19). Paulus talar om att vår kropp är ett tempel och det skall inte användas åt otukt. Men det stannar ju inte bara vid otukt utan det betyder också att vi skall reflektera Gud med våra kroppar och inte världen.

I Hesekiel kapitel 8 vers 9-10 så var Herren upprörd över att folket hade inristat olika kräldjur samt olika avgudabilder på templets väggar. ”Han sade till mig: ”Gå in och se vilka onda vidrigheter de ägnar sig åt här.” 10 När jag kom in, fick jag se alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur liksom Israels folks alla avgudar inristade runt omkring på väggarna.” Det var en form av tatuering fast inte på kroppen utan på tempel väggarna. Både oskyldiga så som kräldjur och skyldiga så som bilder på avgudar. Detta upprörde Herren. Vi är nu detta tempel och vår kropp skall hållas fri från tatueringar av olika slag. Vi skall inte härma världen inte anpassa oss efter världen (Rom 12:2)

3. Kristna har alltid hållit sig borta från det.

Tatueringar har funnit i minst 5000 år inte själva namnet, men principen att inrista något i kroppen. Trotts detta har inte kristna genom tiderna tagit efter världen. Man har inte inristat kristna symboler eller texter på kroppen. Vi finner ingen av Jesu lärjungar eller apostlar göra det men argumentet att försöka vara relevant. Vi finner ingen av de heliga genom tiderna göra det heller.

Det är först de senare åren detta har börjat komma in i kyrkorna när unga smarta män kommer med argument om att det är helt bra att tatuera sig eftersom skriften inte förbjuder det och det är bara en målning. Faktum är att många kristna som har blivit pånyttfödda har ångrat sina tatueringar och en del har spenderat stora summor på att ta bort dem, eller är nogranna med att försöka dölja dem så mycket det går. Inte heller tog man bort dem för att sätta dit nya med kristet innehåll Det är är en väldig stötesten mot dessa syskon att börja tatuera sig. Man kan locka dem tillbaka in i deras gamla liv igen när man tatuerar sig. Rom 14:21 är tydlig med detta att inte göra något som kan få en broder på fall.

Tatueringar är av denna världen de är kopplade till avgudadyrkan, det är av denna världen och inte från bibeln. Gud tatuerade oss inte när vi föddes utan det är syndarna som förstör sina kroppar. Varför ta efter detta? Tatueringar är absolut inget en kristen skall skaffa sig.

”This alludes to the custom which still exists, but which was more common in those days, of a servant being marked or tattooed on the hand with his master’s name.

So was it with soldiers—frequently, when they were enthusiastic for a leader, they would print his name on some part of their body, but very often upon the palms of their hands. There are constant allusions to this in the classics. We know that devout worshippers dedicated themselves to the god they worshipped and were stamped with a secret mark. Paul alludes to this when he says, ”Henceforth let no man trouble me, for I bear in my body the marks of the Lord Jesus,” as much as to say, ”I am Christ’s—I have had His name branded upon me.” When he suffered from being scourged and beaten with rods, he called it bearing the marks of the Lord Jesus, and did as good as say, ”Flog away, you will only engrave His name into my flesh, for I am Christ’s. Now it would be a very superstitious and foolish thing for any man to be tattooed with the name of the Lord, or with a cross, for all that such an act meant in those who did it of old, we ought to mean, namely, that we are forever and beyond recall, the property of Jesus.” – Charles Spurgeon, A Revival Promise, Spurgeons Sermons volume 20, 1874

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s